Tankar så här på nyårsafton

Vem kunde tro i början av året att jag skulle vara höggravid i slutet av året. Inte jag iallafall. Men jag har en kollega som stenhårt trodde att 2016 blir vårt år. Jag är glad att hon hade rätt.
Det känns lika fantastiskt att det lyckades ännu en gång. Trots att vi inte har oddsen på vår sida.
Jag mår ok. Äter fortfarande medicin mot illamåendet. Annars ligger alla värden bra och jag har inte lagt på mig en massa vikt. Är inte svullen om benen, men använder stödstrumpor för att minska kramperna i benen.

Nu är det ca 6-8 veckor kvar sen kommer lilla miraklet ut. Vi var på tillväxtultraljud häromveckan och allt såg bra ut. Bebisen ligger på rätt håll, vilket känns. Den vägde något mindre än medel, men helt inom marginalen. Det är positivt att den väger lite mindre för har man graviditetsdiabetes så finns det risk att bebisen blir stor.
Barnmorskan undrade om vi visste vilket kön bebisen har. Det vet vi inte så vi tittade bort när hon mätte lårbenet. Jag tror att det är en pojke.

2017 blir året då vårt liv förändras för alltid. Vår familj ska gå från tre till fyra. Vi ska få ett barn till. Ett till barn att älska och få följa genom livet.

Lite tankar

Nu har jag gått in i vecka 30.  "Bara" 10 veckor till bf. Börjar redan bli lite otålig. Men det är bäst om jul och nyår hinner passera. 🙂
Halsbränna och bäckensmärta är vardag numera. Jag mår bättre än vid förra graviditeten och jag har varken gått upp så mycket i vikt eller blivit svullen pga vätska. Vilket är skönt.
Förra gången var stödstrumpor ett måste, nu har jag dem för att minska kramperna i benen och för att det känns bättre med stöd på underbenen.

Idag var jag hos frisören och vi gjorde ett lite roligt och häftigt konstaterande. Jag har nämligen väldigt lockigt hår. Men nu är det inte lika lockigt. Det finns lockar kvar i topparna. Men utväxten är spikrak. Min frisör tror att lockarna kommer tillbaka när graviditeten är över. Ska bli spännande och se. Dessutom sa hon att jag ska inte bli förskräckt när håret faller av. Det är allt hår som jag inte tappar nu som kommer att falla av när jag inte är gravid längre.

Bebisen lever rövare i magen. Jag tycker att den är mycket vaken och far runt. Så än verkar den ha plats att röra sig på.

Tre månader

Idag går graviditeten in i vecka 28. Vilket innebär att nu är det 90 dagar kvar till BF. Alltså, 90 dagar är greppbart. Snart är det dags att få träffa bebisen i magen. Det mesta är fixat och klart till vår nya familjemedlem. Men lite är det kvar. Samtidigt ska vardag och julförberedelser klaffa. Jag känner att jag har bra koll. Jag är sjukskriven 75 % och det ger mig tid för både återhämtning och saker som ska göras.
Jag mår bra vill jag påstå och det får jag ta vara på. Jag vet att det kan vända när som helst. I morgon är det dags för besök hos BM innan jag ska jobba ett par timmar. Jag har 19 arbetspass kvar sen går jag hem och väntar på bebisen.

Extra ultraljud

Idag var det dags för det extra ultraljudet. Vi ville ha ett extra ultraljud för att titta på ansiktet. Jag är född med den "största" eller "värsta" typen av spalt. Även om arvsrisken är mycket liten så vill jag vara förbered om så är fallet.
Allt såg bra ut och Dino väger vad h*n ska.

Även denna gången var det svårt att se ansiktet till och börja med. Dino låg och sög på navelsträngen och höll händerna för ansiktet. Därför ser bebisen "bullig" ut i ansiktet. Det är navelsträngen som stör på bilden. Sötlök!

131 dagar

Det är 131 dagar kvar till bf. Mer än hälften av graviditeten har passerat. Vart tog den tiden vägen???
Så känns det nu, vilket är skönt. Den värsta tiden har passerat. Jag mår bra förutom de vanliga gravidkrämporna. Men de tar jag hellre än hur jag har mått.

Jag har nu stiftat bekanskap med bäckensmärtor. Helt nytt för mig. Tydligen kan de komma tidigt för omföderskor. Ja jag skrev omföderska. Min barnmorska säger att jag betraktas som omföderska och min kropp ska fungera som hos en omföderska. Dock känner jag mig som en förstföderska.

Tillbaka till smärtorna. Jag har framförallt ont på kvällarna. Men smärtan kommer efter längre rörelse och ansträngning. Jag har ont i korsryggen, ner i sätet och låren. Det gör mest ont i ljumskarna och jag har en tyngdkänsla "där nere". Bm beställde en TENS till mig idag. Ska bli spännande att prova. Tydligen kan jag använda den redan nu och inte bara när det är dags för "Dino" att titta ut.

Jag gillar min barnmorska skarpt. Hon kan svara på allt och inget är omöjligt. Hon inger ett lugn och ser till att man känner sig trygg.

Jag kommer noga följas upp med ultraljud gällande min rädsla att föda ett stort barn pga graviditetsdiabetes. Om jag vill kan jag få ett samtal på Auroramottagningen (förlossningen). Just nu känner jag mig trygg med svaren jag fått.

Jag rekommenderas att vaccinera mig mot säsongsinfluensan. Jag kommer vara höggravid under värsta influensatiden. Jag kommer göra det. Dessutom ska jag få vaccin mot Rubella (Röda hund) på förlossningen. Jag har inte fullt skydd idag. Jag fick den här sprutan senast 2007, tror jag. Det har kommit nya riktlinjer nu på senaste tiden att man ska få vaccinet två ggr under en viss period. Man har upptäckt att det behövs för att få ett fullt skydd. Så kanske jag kommer få en påfyllnadsdos när jag är på uppföljningsbesök efter förlossningen. Om de inte ändrar sig innan dess.

Jag fick lyssna på "Dinos" hjärtljud idag på barnmorskebesöket. Underbart att höra.

Vecka 21

Nu har halva graviditeten passerat och en del funderingar har dykt upp. Har tänkt och funderat på när "Dino" (dottern har gett bebisen ett arbetsnamn) ska komma ut.
Jag fullkomligt knarkar förlossningsberättelser i alla dess former. Bloggar, youtube och poddar. Jag är inte rädd, bara så nyfiken. Förra graviditeten var ett planerat snitt pga säte. Som blev ett akutsnitt en vecka innan det planerade snittet pga att vattnet gick. Jag har ingen aning om hur det känns att få värkar, vara i latensfas, smärtlindring, föda vaginalt och efterarbetet. Jag gillar att ha kontroll och detta är ett sätt för mig att förbereda mig. Även om jag vet att det inte går att förbereda sig på allt. Varje barnfödsel är individuell.

Jag vill gärna genomgå en förlossning. Inte av prestige, utan av intresse för hur min kropp kommer att klara det. Skulle det bli ett nytt kejsarsnitt så är det så. Bara att acceptera.

Har börjat skriva upp frågor som jag ska ställa till min BM.

En intressant fråga är om jag betraktas som omföderska eller som förstföderska?
Har läst någonstans att kroppen vet vad den ska göra om man varit gravid innan. Jag ställde frågan på en tjejkväll (vi ses ca var tredje månad). Vi har en blivande barnmorska i gänget. Så man får passa på. Hon ansåg att jag är förstföderska. Vilket jag är benägen att hålla med om. Känns mest logiskt med tanke på hur förra graviditeten slutade.

Jag skrev innan att jag inte är rädd. Men jag är lite rädd för att föda ett stort barn. Jag vill inte gå över tiden för långt. Vill inte riskera att bebisen blir stor. Undrar om man kan få bli igångsatt runt BF?
Har läst på någons blogg ( den personen bor i Norge) att man kan få bli igångsatt i vecka 38 om man har graviditetsdiabetes. Ska fråga om det är möjligt i Sverige.

Jag är öppen för förslag. Hinnsvepning, assisterad vattenavgång, värkstimulerande mediciner och vad vet jag. En igångsättning kan vara tuff men jag vill hellre det än att föda ett stort barn och vad det kan innebära.

Fick på tjejkvällen rådet att söka hjälp för min oro hos Ofeliamottagningen. Man kan få skriva ett "kontrakt" som gäller vid förlossningen. Det väger mycket tyngre än ett förlossningsbrev. "Kontraktet" ska följas så långt det bara går.

Jag har börjat känna Dino mer och mer. Framförallt när jag är i vila. Jag har mer känningar i fogarna än förra gången. Det känns i ryggslutet, strålar ner i benen. Framförallt har jag känningar på framsidan. Insidan av låren, ljumskarna och över underlivet. Det är en blandning av lätt smärta och en tyngdkänsla. Svårt att förklara.

Nu har vad- och fotkramperna börjat komma. Det gör så jäkla ont.

RUL

Då var vi framme vid RUL-dagen. Jag har varit nervös inför detta. Kan inte minnas att jag var det på samma sätt förra graviditeten. Vilken underbar och skön känsla det var att få se det lilla hjärtat slå. Barnmorskan var mycket noggrann, mätte och förklarade allt vi såg på skärmen. Allt såg bra ut och bebisen har rätt storlek. Moderkakan ligger i bakvägg och bra placerad. Vi blev tillbakaflyttade eller hur man ska säga. Det blev BF två dagar tidigare än beräknat. Men det är helt inom ramen.

Bebisen sprattlade runt och sög på fingrarna. Det var svårt för barnmorskan att få bra bilder. Vi fick fem bilder som är ok. Svårt att se på vissa av dem. Vi behövde inte betala för dem. Vi tackar och bockar. Annars är det en bild för 50 kr man får på vårt sjukhus.

Nu är milstolpe nummer två avklarad och nu kan vi fokusera på allt som behöver fixas. Har legat lågt med det innan RUL:et.

NIPT

Då var tre veckors väntan över. Idag kom brevet med svaret på NIPT. I och med att det kom ett brev så visste jag att det skulle vara positivt. Hade provet visat att det finns risk för Downs syndrom så hade de ringt.
Trots detta var jag lite nervös när jag öppnade brevet.
En sak att pricka av på listan. Skönt!
Under den här graviditeten har det varit en del tankar och funderingar. Under första var allt nytt och man hade ingen aning hur det kunde vara och skulle bli. Nu har vi den erfarenheten med oss och det gör nog mig mer fundersam. Vill ju att allt ska gå bra. Nu är det RUL som väntar. Efter det kan jag kanske koppla av lite. Har nog mina sk. spökveckor nu. Ett mittimellan stadium. Har inte sett bebisen sen v. 12. Lite nervös är jag nog inför RUL.

Uppdatering

Om några dagar går jag in i graviditetsvecka 16. Tiden har gått fort samtidigt som den sniglar fram.

Jag börjar komma på fötter igen. Det har varit kämpigt den här sommaren. Illamåendet och kräkningarna har varit det som tagit mest kraft. Har förvisso ätit medicin för att dämpa det, men det har inte alltid hjälpt. Dessutom har den medicinen gjort mig trött, dåsig och frånvarande. Nu har jag bytt medicin och mår bättre.
Mitt blodtryck var lågt i början men sen skenade det i väg och blev skyhögt för att vara mitt. Har ett normalt blodtryck annars. Där har den medicinen gjort underverk.
Sen var det här med gravitetsdiabetes. Jag fick det under förra graviditeten och därför fick jag göra en tidigt glukosbelastning. Klart dom korvspad så har jag fått det igen. Känner mig lite lurad, för efter förra graviditeten sa både läkare och barnmorskan att det är inte säkert att jag får det igen. Men den här gången sa de att det är stor risk att få det igen när man haft det innan.
Jaja!
Bara gilla läget. Medicinkliniken kopplades in och nu tar jag mitt blodsockervärde 4 ggr/dag. Förra gången var det 6-7 ggr/dag. Än så länge ligger värdena bra. Jag ska på ett läkarbesök, vilket jag ifrågasatte. Ibland kan läkarbesök kännas slöseri med tid. Tid som någon annan behöver mer. Jag har lämnat samma blodprover där som hos barnmorskan. Den enda skillnaden är att medicinkliniken har kollat mitt långtidssocker. Det är det enda skälet till att jag gick med på besöket. Känns så onödigt för övrigt. Medicinkliniken och mödravården tar samma prover och kollar ungefär samma saker. Kunde lika gärna få svaret via brev eller telefon. De erbjöd även ett besök hos dietist. Det tackade jag nej till. Förra besöket räcker och det var bara löjligt. Visst är det bra att det finns och att man blir erbjuden. Men för min del känns det som slöseri med tid.

Fram till nu har jag känt mig mer sjuk än gravid. Hoppas det vänder nu. Det finns två milstolpar i graviditeten framöver. Vi väntar på svaret på NIPT och att göra RUL. Två viktiga saker.

Just nu är jag i ett ingemansland. Jag är gravid men jag känner inget. Det känns tomt just nu. Vi svävar i ovisshet. Men det är nog helt normalt att känna så.

För övrigt är jag fortfarande sjukskriven, men målet är att komma igång att jobba snart. Jag har lite fogkänningar, halsbränna och är emellanåt trött. Helt normalt! Skönt med vanliga gravidåkommor.

Frånvaron från bloggen

Jag har inte orkat att vara aktiv här på bloggen de senaste veckorna. Dagen innan midsommarafton brakade h-vetet loss. En kräkkavalkad utan dess like.
Japp!
En repris av min förra graviditet. Extremt illamående, kräkningar, blodtrycket löper amok, yrsel och trött.
Jag äter numera diverse mediciner och spenderar 90 % av min tid i sängen. Är sjukskriven istället för att ha semester. Jag tror att jag har en känslig kropp som reagerar starkt mediciner och hormoner.

Jag går in i vecka 10 idag och hoppas att det här ska mattas av snart, så jag kan börja fungera som människa. Jag är inte van att må så här och vara så stilla. Jag löptränar tre ggr i veckan och har många bollar i luften i vanliga fall.

Nästa vecka ska jag göra en tidig glukosbelastning för jag fick graviditetsdiabetes förra gången. Men med min tur lär jag ha det också.

Uppdaterar när jag orkar.

Vecka 6

Har nu gått in i vecka 6, (5+1). Den stora tröttheten har slagit till med full kraft. Kan somna stående känns det som. Illamåendet kommer ibland och då helt oväntat.
När jag blir hungrig så blir jag extremt hungrig och lika snabbt blir jag supermätt när jag har ätit. Magen och brösten spänner av och till. Framförallt på kvällarna. Har lite lätt halsbränna ibland.
Blodtrycket pendlar mellan normalt och lågt. Vilket känns i huvudet, yrsel.

Tycker att tiden segar fram. Vill att det ska vara 1 juli och dags för vul. Vill ju veta hur läget ligger till. Hoppas hoppas att det finns ett litet gryn med ett tickande hjärta.
Vårt mål är att det finns ett fint litet gryn. Om det finns ett till så blir det en bonus och tillvaron blir genast lite svettigare.

4+5

Idag har jag ringt till kliniken och berättat den goda nyheten. Fina ssk Linda var det som tog samtalet. Hon blev så glad för vår skull. Hon har varit med på de flesta av våra plock och återföringar. Jag tog ett nytt test i morse, bara för att vara säker. Det har inte riktigt sjunkit in ännu. Kan jag verkligen vara gravid? Ja testet säger det. De enda symtomen jag har just nu är trötthet, trög mage, ömma bröst och ont i ryggslutet ibland.
På fredag tar jag sista Lutinus, ska bli skönt att slippa dem.

1 juli är det dags för ul hos kliniken. Det blir ett viktigt datum för oss. Nu blir det nedräkning fram till dess.

Gravid 4+3

Symtom idag:

Ömma bröst
Lite molvärk
Trött i ryggen
Allmänt trött

Sammanfattning

Har inte skrivit något inlägg på några dagar nu. Jag har faktiskt inte vågat. Är rädd för att jinxa det hela om jag publicerar mina symtom. Dessutom har blödningen alltid börjat på dag 11 med rosa flytningar eller ibland även blod.

Men jag har skrivit utkast sen dag 11. Så här kommer en symtomlista.

Dag 11 och 12:
Gasig, dålig i magen
Rapig
Uppkörd
Hungrig
Mätt
Svettas
Nästan illamående
Lätt värk i brösten och de är lite hårda
Mensvärk som kommer och går
Ägglossningssmärta
Ont i ryggslutet
Extremt trött
Finnar
Inget blod

Ruvardag 13:
Yrsel
Trött
Nästan illamående
Bltr: 115/75 (hemma) liggande
Extrema hungerkänslor/mättnad
Mensvärk kvällstid (växlande höger och vänster sida)
Känner "dofter"
Har som träningsvärk i benen
Ont i ryggslutet
Inget blod

Ruvardag 14:
Rosa på pinnen
Rosa flytningar
Molvärk
Spänd i magen
Hård i magen
Gasig
Brösten ömmar lite på undersidan
Em: Vitt på pinnen, vita flytningar, molvärk till hö. Uppblåst, ohungrig, superhungrig efter någon timme efter middag
Känner "dofter"
Kvällen: Växlande värk på höger och vänster sida
Pyttelite rosa på toapappret

Ruvardag 15:
Vi bestämde i förrgår att om jag inte har börjat blöda så ska jag testa idag på ruvardag 15. Vill inte testa i morgon på min födelsedag (officiell testdag).
Tog två test i morse och var lite skakis när jag väntade på resultatet.

Kröp ner i sängen med det digitala testet och visade min man. Nu är vi försiktigt glada. ☺

Ruvardag 7

En vecka sen ET. Jag har haft stickningar och molvärk i magen. Värken känns som vid ägglossning. Jag har dessutom gått upp lite i vikt. Känner mig spänd i magen.

Nederlag

Idag kom brevet som skulle berätta huruvida det blev några frysisar. Klart som korvspad att vi inte har sådan tur. Inga embryon till frysen. Håll tummar och tår att de två som jag ruvar stannar kvar. Dock tror jag att vi kommer följa samma mönster som ggr. innan. Vet inte hur jag kommer hantera ett minus på stickan. I morgon är det en vecka sen ET. Tiden sniglar sig fram. Biverkningarna av Lutinus och Pregnyl är på plats. Vilket hån att ha samma symtom som vid en graviditet.
När jag läste om överstimulering så fastnade framförallt en sak. Att den kan blossa upp igen om man blir gravid och då sker det en vecka efter ÄP/ET. Tror jag tolkade det hela rätt.
Så nu har jag hängt upp mig på det.

Ofrivilligt barnlösas dag

Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. En dag tillägnat alla oss som på olika sätt är ofrivilligt barnlösa. Det är fint att det finns en dag som uppmärksammar detta. För det behövs.
Samtidigt tycker jag det är sorgligt. Ska det behövas en speciell dag för detta som vi kämpar med 365 dagar om året. Vad jag menar är att allmänheten behöver mer info och fakta om detta problem/tillstånd. Som blir allt vanligare i vårt samhälle.
Många gånger är det inget man pratar om. Varför gör vi inte det? Svaret på det är förmodligen många.

Jag tycker att ofrivillig barnlöshet ska uppmärksammas mer och fler insatser ska sättas in. Dessutom ska alla erbjudas samma möjligheter till hjälp. Som det ser ut idag så är möjligheterna olika, beroende på vart i landet du bor.

Bilden har jag lånat från www.barnlangtan.com

Ruvare

Då är jag ruvare igen. Av 21 ägg var 16 mogna. 7 blev befruktade och jag fick 2 små kämpar. Håller tummarna för att övriga fem växer vidare och hamnar i frysen.
Men det var inte självklart att jag skulle få något embryo idag. Jag har vätska runt äggstockarna. Läkaren kollade länge och kom sen fram efter ett noga övervägande att det blir embryotransfer idag.

Nu är jag alltså ruvare med två embryon. Ska hålla koll på min vikt och andra tecken på överstimulering.

Testdag blir på min födelsedag. Får väl se det som ett bra tecken.

Äp och tesa

Igår var det dags för äp och tesa. Det gick bra. Men pga att jag inte fick den premedicineringen som jag ville ha. Så blev det kräkfest på vägen hem i bilen. Vi har över tjugo mil enkel resa. Urk.... Det blev soffläge igår kväll.

I vanlig ordning blev jag ledsen och grät inne på op. Tack för den underbart fina personalen. Själva äggplocket gick bra, men de stack i endometrioshärden på vänster äggstock. Så jag fick ta antibiotika för det. Jag tror att kombon: För lite premedicinering, "frukosten" efter äp och citodon, doxyferm, flagyl tillsammans med bilfärd gav kräkningarna. Men men... Det går inte få det ogjort. Jag mår bättre idag.

Själva äggplocket gav 21 ägg!!! Hoppsan!
Jag hade mycket vätska runt äggstockarna och det finns risk för överstimulering pga det stora antalet ägg. Så nu har jag extra koll på min kropp och ev. biverkningar. Ska ha telefonkontakt med kliniken på fredag fm. Är det så att jag har tecken på överstimulering blir det ingen återföring som är planerad till fredag em.

Spermieuttaget gick också bra. De hittade gott om simmare. Nu håller vi tummarna att det blir många embryon och som fortsätter utvecklas bra. Önskar att vi kan få några till frysen. Vi behöver marginaler.

Än så länge har jag inga tecken på överstimulering. Har gått ner 700 g i vikt sen igår.

Sista injektionen

Strax dags för den sista injektionen. Jag ska blanda till Pregnylen och ta den 20.30. Har precis tagit sista nässprayen med Synarela. Blir skönt att slippa den. Den svider och ger en äcklig smak länge. Blev glatt överraskad när kliniken numera delar ut ampullbrytare. Vi har sådana på jobbet och de är kanonbra. Man behöver inte oroa sig för glassplitter och skärskador.

Ul idag

Sitter på tågstationen och väntar på mitt tåg hem. Har på fm varit på kontroll av äggblåsor. Idag fick jag en annan läkare. Träffade henne senast när vi var på kliniken första gången. Har annars haft samma läkare vid alla UL innan.
Totalt 15 blåsor såg hon och de var i bra storlek. Så hon tyckte att om en vecka är det dags för ÄP. Blev en aningens frågande. Inget mer UL och redan en vecka efter detta UL blir det ÄP. Gångerna innan har ÄP varit en och en halv vecka efter första UL. Men som jag sa: Ni vet bäst.
Sen blev det ett besök hos sköterskan som tog nytt sköldkörtelprov. Mitt förra prov var för gammalt nu (1år). Vi gick igenom resterande behandling och kollade så jag får samma medicincocktail som förra gången. Den funkade bra, både under och efter ÄP.
Intressant att kroppen har svarat bättre på Menopuren denna gången. Nu blir det till att få ihop logistiken inför nästa onsdag och ÄP.

Sprutdags!

Då var det dags att börja ta Menopursprutorna. Har precis blandat lösningen och strax är det dags att ta första sprutan. Jag jublar inte direkt för jag är spruträdd. Men jag gör det hellre själv än att någon annan ska göra det åt mig. Jag har inga som helst problem med att sticka andra. Vilket jag gör dagligen i mitt arbete.
Jag tar några djupa andetag och sen sticker jag mig. Ibland gör det ont (träffar en nerv eller ett blodkärl) och ibland känns det ingenting.
Klockar går... Dags att dra upp dosen 225 IE och sätta mig och ladda mentalt innan sticket. Tror jag tar Synarelasprayen först. 😊

Bokat ul

Ja i lördags på dag 11 med Synarela kom blödningen. Nu ångrar jag nästan att jag ville att blödningen skulle komma igång. Mensvärk från h-vetet. Jag har lite endometriosbesvär som gör sig påminda.

Nästa onsdag är det dags för ul och jag startar med Menopur nu på onsdag.

Synarela dag 10

Tröttheten fortsätter och blödningen lyser med sin frånvaro. Haft mensvärk sen i tisdags men ingen blödning ännu. Känner att den är på g, så i helgen borde den komma.

Trött, trött, zzz....

Är inne på dag 6 med Synarela och jag börjar bli så trött och seg i kroppen. Usch... Gillar inte att må så här. Skönt att veta vad det beror på och att det snart är över. Jag vet att jag borde ha gått ner i vikt innan vi startade detta försöket. Jag har ca 7-8 kg i övervikt. Om det hade varit ett hinder för en lyckad IVF/ICSI så borde ju kliniken sagt något. Men det gnager mig och jag har dåligt samvete för det. Tänk om! Det påverkar våra chanser. Nu får jag lägga fokus på att inte gå upp i vikt under behandlingen. Under förra resan (innan vi hade barn) gick jag upp dessa tråkiga kilona. Innan var jag normalviktig. Att jag gick upp i vikt var en kombination av behandlingarna, stress, dåliga matvanor pga att jag inte mådde bra.

Sista starten

Ja... Nu har vi kommit fram till vår sista start i 3-packet vi köpte. Vad vi gör om detta misslyckas har vi inte riktigt bestämt. Men vi har sen vi startade syskonresan bestämt att vi kan inte försöka hur länge som helst.
Vi har haft en lång paus från ivf-karusellen. Både frivillig och ofrivillig.

En del av mig vill vänta längre, helst för evigt. För när vi väl börjar igen är det den sista gången som vi vet just nu. Den andra delen som är starkare. Är den delen som önskar att få bli gravid, ge vår dotter ett syskon och oss ännu ett efterlängtat barn.

Ju längre tiden går, desto jobbigare blir den här resan. Det gör så j-vla ont i hjärtat när vår dotter undrar varför vi inte åker och "köper" ett syskon. Tänk om hon visste hur rätt hon har. Vi köper ju syskonhjälp. När hon sen i nästa andetag vill ha en storasyster, kan man inget annat än att le trots allt.
Vi blir påminda i olika sammanhang att vår dotter inte har syskon. Det gör inte resan lättare. Lägg till skuldkänslan att ha en önskan om fler barn när vi fått ett barn. Det finns människor som aldrig får uppleva det.

Det låter kanske nattsvart... Men vi är redo att kämpa igen. Att skriva om mina tankar är ett sätt att hantera det här och leder vår resa framåt.

I morgon hoppar vi på karusellen igen och jag startar med Synarelasprayen.

Jag lever!

Kom på häromdagen att jag inte bloggat på väldigt länge. Beror på att allt har stått still. Vi skulle starta igen i dec. Men sköt upp det till jan. Nu har vi skjutit upp det på obestämd tid. Varför? Övriga livet kom i emellan.
Mannen ska genomgå ett kirurkiskt ingrepp (har inte direkt med detta att göra) och jag ska kanske byta jobb. Lägg till att ICSI-försöket skulle krocka med kalas och annat. Så vi tog beslutet att pausa en tid till.