Ja... Nu har vi kommit fram till vår sista start i 3-packet vi köpte. Vad vi gör om detta misslyckas har vi inte riktigt bestämt. Men vi har sen vi startade syskonresan bestämt att vi kan inte försöka hur länge som helst.
Vi har haft en lång paus från ivf-karusellen. Både frivillig och ofrivillig.
En del av mig vill vänta längre, helst för evigt. För när vi väl börjar igen är det den sista gången som vi vet just nu. Den andra delen som är starkare. Är den delen som önskar att få bli gravid, ge vår dotter ett syskon och oss ännu ett efterlängtat barn.
Ju längre tiden går, desto jobbigare blir den här resan. Det gör så j-vla ont i hjärtat när vår dotter undrar varför vi inte åker och "köper" ett syskon. Tänk om hon visste hur rätt hon har. Vi köper ju syskonhjälp. När hon sen i nästa andetag vill ha en storasyster, kan man inget annat än att le trots allt.
Vi blir påminda i olika sammanhang att vår dotter inte har syskon. Det gör inte resan lättare. Lägg till skuldkänslan att ha en önskan om fler barn när vi fått ett barn. Det finns människor som aldrig får uppleva det.
Det låter kanske nattsvart... Men vi är redo att kämpa igen. Att skriva om mina tankar är ett sätt att hantera det här och leder vår resa framåt.
I morgon hoppar vi på karusellen igen och jag startar med Synarelasprayen.
Hej! Jag känner så väl igen mig i känslan du beskriver! Och vad kul att er dotter vill ha en storasyster! Vår son vill ha en storebror! Gullungar! Hoppas detta går vägen för er! /Malin
SvaraRaderaOrd är överflödiga. Kan inte hitta något annat att skriva. Tack!
Radera