Idag kom brevet som skulle berätta huruvida det blev några frysisar. Klart som korvspad att vi inte har sådan tur. Inga embryon till frysen. Håll tummar och tår att de två som jag ruvar stannar kvar. Dock tror jag att vi kommer följa samma mönster som ggr. innan. Vet inte hur jag kommer hantera ett minus på stickan. I morgon är det en vecka sen ET. Tiden sniglar sig fram. Biverkningarna av Lutinus och Pregnyl är på plats. Vilket hån att ha samma symtom som vid en graviditet.
När jag läste om överstimulering så fastnade framförallt en sak. Att den kan blossa upp igen om man blir gravid och då sker det en vecka efter ÄP/ET. Tror jag tolkade det hela rätt.
Så nu har jag hängt upp mig på det.
Vad trist att inget hamnade i frysen! Håller tummen för att nått av de ni fått tillbaka stannar. Jag tog vårt minus i februari väldigt hårt men efter nån månad började det vända lite. /Malin
SvaraRaderaJa det är tufft i början efter ett misslyckat försök. Som du skriver brukar det vända efter ett tag. Nu känns det extra jobbigt för som det ser ut nu så är det här vårt sista försök. Kostnaden är en stor faktor. Lägg till att vi inte haft bra odds och resultat. Hur länge ska man orka kämpa? Är det värt att utsätta sig för detta gång på gång? Den stora sorgen är att inte kunna få ett syskon till vår dotter. Bara att skriva det gör mig ledsen och ögonen tåras. Märker att jag är hyperkänslig just nu.
SvaraRaderaHur tänker ni om er situation?
Hej! Jag blir också ledsen när jag pratar om våra "problem" och om att vår son nog aldrig kommer få något syskon. Det som efter deppet fick mig på benen igen var att vi åkte på skidsemester och vi kunde konstatera att vi nu kan åka skidor alla tre ihop utan att bara vara i barnbacken, att vi liksom kan göra saker som hela familjen tycker är kul och inte bara saker anpassade efter ett småbarn. Vi har ju funderat på äggdonation i finland men har inte pratat om det sen i februari då sambon sa att han vill vänta 1,5 år så att vi inte bara rusar in i nått (jag är ofta väldigt snabb i svängarna), men det är också dyrt... Vi fortsätter att försöka själva men jag har nog egentligen inga direkta förhoppningar. Direkt efter misslyckandet gick jag till en kinesisk läkare som sa åt min att dricka och äta varm eftersom jag är för kall och inget vill stanna i en kall kropp. Försöker dricka varmt vatten och "värma upp" kroppen med jämna mellanrum under dagen. fick även akupunktur 2 ggr men skulle behöva minst 10 behandlingar och då den kliniken låg inne i stan blev det bökigt att åka dit både hemifrån och från jobbet så jag funderar på att gå på akupunktur i höst igen och då på ett ställe som faktiskt ligger bara nån minut från jobbet (men hon är svenska och min kollega tycker att hon fått bäst resultat av de som är utbildade i Kina men bekvämligheten är viktigare nu tror jag, för mycket stress att åka till stan). Det är svårt att veta hur man ska göra, när ska man sluta försöka? Hur mycket pengar är det värt? Det är så hemskt att pengar ska spela roll. Det hugger i hjärtat när sonen pratar om bebisar och frågar om mamma kan ha en bebis i magen, gärna en storebrotta (storebror). Jag säger att nä det vill vi inte ha för du är det bästa vi har... /Malin
SvaraRadera