Ruvardag 11

Då är den förbannade dagen här. Dagen då jag började blöda förra gången. Jag valde att ta ett test. Ett sådant test man kan ta tidigt. Givetvis var det negativt. Så det hade jag kunnat vara utan. Jag känner ju i kroppen att mensen är på väg. Speciellt idag så bubblar det i magen och det är ett säkert tecken på mens inom kort. Dessutom kommer det rosa/ljusbruna flytningar idag.
Ja jag vet! Testat för tidigt, än är det inte kört osv.
Men detta försöket har varit fullt av känslor.
Det var jobbigt att nedreglera. Jag mådde illa under slutet när jag tog hormonsprutor. Hade byggt en rädsla för äggplocket som sen gick bra. När vi lämnade kliniken visste vi att de fått ut 19 ägg, men de hade inte hittat några spermier. Det blev en väldigt nervös väntan över helgen. Måndagen, ET, kom och vi fick kasta oss i bilen för kliniken undrade om vi kunde komma tidigare. Väl där fick vi en positiv chock. 15 brukbara ägg och 9 befruktade. Två till mig och resten för ev. frysning.
Mot alla odds hittade de spermier. Men det var inte lätt.
När beskedet om att det inte blev några till frysen. Sjönk mitt hopp på guldkornen i magen. Vi har ju aldrig lyckats på färskförsök. Att få någon/några embryon till frysen hade underlättat på så många sätt. Nu sitter jag här på ruvardag 11 och konstaterar att jag förmodligen inte är gravid och det gör så ont. Så jävla ont i hjärtat. Jag försöker att inte visa dottern att jag är ledsen. Det blir många toabesök idag. Snart är det dags att åka till jobbet. Jag jobbar hela helgen, men jag hade hellre varit hemma och kurat ner mig under en filt.

Visst finns det en önskan om att jag har fel. Att jag är gravid, trots alla tecken på mens. Men nu är det tyvärr bara att vänta och se. Om fem dagar, på onsdag, är det testdag. Uppdatering kommer...

Uppdatering på kvällen:
Det har kommit färskt blod nu också. Bara lite, men det är färskt. Dessutom har jag molvärk. Fy f-n vad jag hatar detta just.