Eller snarare skräpdag. En lång väntan på den här dagen. Kissade i burk, doppade testet, la det på badkarskanten och väntade 10 min. Ja då var det bekräftat igen. Inte gravid.
Skrev ett mail till kliniken och nu har vi tagit paus. Har ett försök kvar som vi betalt för. Startar upp igen i dec.
Nu blir det fokus på familj, träning och kost. Allt för att peppa oss inför nästa försök.
Kanske det blir ett och annat inlägg under pausen.
Tack alla ni som peppat och kommenterat. Det värmer. ❤
Tänker inte längre skriva ruvardag. För jag ruvar inte på något. Mensen är här och det är med besked (började blöda i fredag). Jag blöder väldigt mycket och värken är svår. Jag vaknade till och med i natt av värk i magen. Huvudvärk har jag också. Har bestämt mig för att sluta ta Lutinus nu. Jag vill inte tillföra kroppen läkemedel i onödan. Det finns inte en chans i världen att ett embryo har klarat sig i detta inferno. Mycket blod och slemhinna som forsar ut.
I fredags var jag knäckt och väldigt ledsen. Men på kvällen när jag kom hem efter jobbet och pratat med min man. Så kändes det lite bättre. Han vill att vi försöker igen. Trots våra odds och dessutom har vi betalt för tre försök. Vi är överens om att ta en paus. Känns skönt att vi är på samma spår.
Jag är fortfarande ledsen att det inte blev någon graviditet denna gången heller. Men det känns inte becksvart.
På onsdag ska jag ta ett gravtest och se hur det hånar mig med sitt enda streck. Sen ska jag kontakta kliniken.
Då är den förbannade dagen här. Dagen då jag började blöda förra gången. Jag valde att ta ett test. Ett sådant test man kan ta tidigt. Givetvis var det negativt. Så det hade jag kunnat vara utan. Jag känner ju i kroppen att mensen är på väg. Speciellt idag så bubblar det i magen och det är ett säkert tecken på mens inom kort. Dessutom kommer det rosa/ljusbruna flytningar idag.
Ja jag vet! Testat för tidigt, än är det inte kört osv.
Men detta försöket har varit fullt av känslor.
Det var jobbigt att nedreglera. Jag mådde illa under slutet när jag tog hormonsprutor. Hade byggt en rädsla för äggplocket som sen gick bra. När vi lämnade kliniken visste vi att de fått ut 19 ägg, men de hade inte hittat några spermier. Det blev en väldigt nervös väntan över helgen. Måndagen, ET, kom och vi fick kasta oss i bilen för kliniken undrade om vi kunde komma tidigare. Väl där fick vi en positiv chock. 15 brukbara ägg och 9 befruktade. Två till mig och resten för ev. frysning.
Mot alla odds hittade de spermier. Men det var inte lätt.
När beskedet om att det inte blev några till frysen. Sjönk mitt hopp på guldkornen i magen. Vi har ju aldrig lyckats på färskförsök. Att få någon/några embryon till frysen hade underlättat på så många sätt. Nu sitter jag här på ruvardag 11 och konstaterar att jag förmodligen inte är gravid och det gör så ont. Så jävla ont i hjärtat. Jag försöker att inte visa dottern att jag är ledsen. Det blir många toabesök idag. Snart är det dags att åka till jobbet. Jag jobbar hela helgen, men jag hade hellre varit hemma och kurat ner mig under en filt.
Visst finns det en önskan om att jag har fel. Att jag är gravid, trots alla tecken på mens. Men nu är det tyvärr bara att vänta och se. Om fem dagar, på onsdag, är det testdag. Uppdatering kommer...
Uppdatering på kvällen:
Det har kommit färskt blod nu också. Bara lite, men det är färskt. Dessutom har jag molvärk. Fy f-n vad jag hatar detta just.
I morgon är det ruvardag 11. Förra gången började jag blöda på den dagen. Hoppas jag klarar mig förbi den dagen utan blödning.
Just nu sitter jag ute och försöker njuta av solen och värmen. Men jag är så extremt trött att jag knappt kan hålla mig vaken. Har dessutom yrsel, huvudvärk och är allmänt pms:ig. Brukar må så här innan och under mens. Förutom tröttheten. Den är verkligen extrem. Har dock ingen molvärk. Något positivt iallafall.
Igår kväll bröt jag ihop och grät. Jag grät för allt känns jobbigt just nu. Att vara i ett ingemansland där rädslan för att få ett minus på teststickan är större än önskan om ett plus.
Detta har växt fram sen vi fick reda på att våra chanser har minskat ännu mer. Chansen att lyckas få ut spermier blir lägre för varje gång de går in i testiklarna. Det bildas brost där de tar proverna och det försvårar chanserna att hitta spermier. De ser inte med en gång om det finns några simmare.
Om en vecka är det testdag. Idag ömmar inte brösten längre. Vilket jag tror beror på att ägglossningssprutas biverkningar gått över. Det är 14 dagar sen jag tog den.
Har haft rejäl molvärk i ett par dagar. Det hugger till ibland och när jag sträcker på mig eller gör en hastig rörelse så känns det.
Känner mig väldigt ogravid. Vilket är helt normalt. Hade jag blivit gravid på naturlig väg hade jag aldrig känt eller letat tecken. Då hade jag tagit ett gravtest om mensen inte kommit i tid.
Sju långa dagar kvar... Får se hur länge jag kan hålla mig ifrån testen som ligger och väntar.
Hej ni där inne!
Hoppas ni funnit en fin plats att boa in er på.
Ja, jag vet... Det är konstant mörkt och utsikten är enformig. Men vi hoppas och önskar att ni vill stanna iallafall. Checka in på det här hotellet och stanna nio månader. Jag lovar att ni kommer ha det bra där inne i magen. Hur många har en tempererad simbassäng inomhus?
Så snälla, snälla små guldkorn stanna hos mig.
Fick nyss ett mail från kliniken där de meddelade att det tyvärr inte blev några embryon till frysen. Det är ju f--n vad svårt det ska va. Är lite bitter just nu.
Visst, jag ruvar på två små korn. Men jag inbillar mig att de kommer gå samma öde till mötes.
Nu vill jag hoppa av den här karusellen.
Idag var det dags för återföring. Vilken nervös väntan på förmiddagen. Tänk om de ringer. För om de ringer betyder det att det är kört. Varje gång mobilen vibrerade till i fickan stelnade jag till. Det var mest min man som sms och undrade om kliniken ringt ännu. Till sist ringde kliniken och då fick jag puls och förberedde mig på att få dåliga besked. Sköterskan undrade om vi kunde komma tidigare än avtalad tid. Åh gud vad nervös jag blev sa jag till henne. Inte kunde jag tänka klart heller, så jag bad henne ringa min man och bestämma tid.
Strax därefter ringde han mig och sa att nu åker vi till Malmö. Medan han körde för att hämta mig ringde han sin mamma och kollade om hon kunde hämta vår dotter på förskolan på em. Det kunde hon. Vilken tur, för vi hade inte hunnit hämta henne och sen åka till Malmö. Det tar 2,5 tim dit och vi hade en kvart till godo när vi kom fram.
På kliniken var det ombyte till snygga "nattsärken". Koll av legitimation och sen in i op-rummet. Där inne såg jag pappret som skvallrade om resultatet. Läkaren visade oss på skärmen hur läget såg ut.
19 ägg togs ut i fredags,
15 ägg var mogna och gick att använda.
Personen på labbet som kämpat länge i fredag ska ha en stor, stor eloge och ett tack. Hon lyckades hitta så pass många spermier att det gick att befrukta alla 15 äggen. Av dessa utvecklades 9 st embryon.
Våra odds är dåliga och sjunker varje gång de försöker få ut spermier.
Så av den anledningen fick vi välja om vi vill ha 2 st embryon tillbakaförda idag.
Läkaren tyckte vi såg skeptiska ut till förslaget. Men vi var bara chockade över resultatet. Klart vi svarade ja!
Övriga 7 ska fortsätta att odlas. Hoppas, hoppas att det blir någon/några till frysen också.
Detta var det bästa resultatet vi någonsin fått på alla åren vi kämpat.
Vem kunde tro att resultatet skulle bli så här? Inte vi i allafall.
Vilken överrasking!
Personalen är så fina. När vi gick genom kliniken för att åka hem. Sprang sköterskan som var med under plocken i fredags ut till oss och undrade hur det var med oss. Jag fick en kram och hon sa att hon hade tjuvkollat i helgen. Hon ville veta hur det gått för oss. Hon önskade oss lycka till och hon var så glad.
Hennes extra omtanke förgyllde vår dag. Nästan lika mycket som de två små åttacelliga embryona som nu skvalpar runt i livmodern.
Mådde ganska illa på vägen till Malmö. Svårt att förklara hur det kändes. Det är en blandning av uppkördhet, illamående och obehagskänsla. Äggstockarna blir förstorade och det blir tryck pga det.
Kliniken hade lyssnat och ändrat strategi gällande mitt illamående. Jag fick Ondansetron venöst. I mitt yrke så vet jag hur effektivt det läkemedlet är, framförallt till våra cancerpatienter med illamående.
Illamåendet gick över innan det var dags att gå in på op. Där inne fick jag mindre smärtstillande (Fentanyl) och mer lugnande (Propofol). Det funkade kanon på mig. Även om jag blev ledsen och grät så gick det bra tycker jag. De fick ut 19 st ägg.
Efteråt sov jag en stund och sen åt jag den efterlängtade fikan, medan jag väntade på mannen som var inne på op. Han tyckte att det gick bättre med bedövningen denna gången. Dessutom satsade de på testiklarna direkt. De både aspirerade (sög ut med nål) och "sköt" för att få vävnad. Tyvärr kunde inte labbet se några spermier under tiden vi var där. Så nu blir det en lång och nervös väntan. Vi har fått tid för återföring på måndag eftermiddag. Ringer inte kliniken innan 11.30 så är det grönt ljust. Då åker vi till Malmö igen.
Det blev som ett slag i magen, luften gick ur oss helt. Mannen kände sig värdelös och jag grät över vår kamp. Här kämpar vi och så blir det så här.
Om de inte hittar några dugliga spermier, då kasseras alla mina ägg och detta försöket är förbrukat, tror vi får en hel av kostnaden tillbaka. Men det är en klen tröst i det här sammanhanget.
Självklart är vi tacksamma och glada att vi lyckats få ett barn. Men när man är mitt uppe i detta, så blir besvikelsen stor. Vi vill ha ett barn till och vi vill ge vår dotter ett syskon. Det är nog den största sorgen att inte kunna ge henne ett syskon.
Nu är det soffläge som gäller. Aldrig har jag velat att en ledig helg ska gå fort.
Igår var det dags för Pregnylen. Varför göra det enkelt för sig?!
Hade sedan länge ett restaurangbesök inbokat med jobbet. Så jag fick frakta dit Pregnylen i en kylväska mellan ett gäng vattenflaskor. Hoppas verkligen att Pregnylen höll temperaturen.
När klockan var dags tog jag min väska och styrde mot en lätt sunkig toalett. Tur jag kunde ställa och lägga sakerna i själva asken jag hade med mig.
Upptäckte att jag tog fel storlek (för liten) på sprutan. Men det gick efter lite krångel. Jag fick in för mycket luft som var svårt att bli av med och då kunde jag inte fylla upp hela sprutan med Pregnyl. Jag fick byta nål för att spruta tillbaka lite i ampullen. Tappade själva uppdragningsnålen på golvet, fick plocka fram en ny (hade dubbel uppsättning med mig). Lyckades dra upp all Pregnyl, bytte nål igen. Stack mig i magen och injicerade Prenylen. Det kändes väldigt konstigt att stå där på en offentlig toalett, folk rycker i dörren och fokusera på att blanda och ta en spruta. När jag väl injicerade hade jag så mycket puls att jag skakade.
Fram till äggplocksresultatet kommer jag vara nervös. Tänk om pregnylen inte hade rätt temperatur. Tänk om allt går i stöpet pga av att jag inte lyckades hålla medicinen kylskåpskall.
På bilden är röran efter gårdagens projekt.
